Jag vet aldrig hur jag ska känna när saker som det här händer, vilket det på senaste tiden ändå har gjort FÖR ofta.
Mannen, farbrorn, gubben, människan som jag växt upp med som farfar dog igår mitt under mitt festande på annat håll än hemma. Tom var inte heller hemma = Pappa satt ensam med nyheten och söp sina sorger. Han ringde mig och bokstavligen rågrinade och jag visste verkligen varken in eller ut. Jag var påverkad, i tyresö, hade bilen parkerad och i huvudet snurrade Pappas bedjan om att jag skulle komma hem. Det går inte att säga nej till en människa i ett så känsligt tillstånd, det gör bara inte det. Inte enligt mina moraliska principer iaf, så mina kära fina vänner fick tag på skjuts och jag kom hem. Hittade Pappa sovandes i fåtöljen, lagom drängdragen, och ledde honom till sängen.

I morse när han vaknade kom han till mig undrandes: "Va, när kom du hem?" varpå jag svarade: "Eeh... Pappa, du ringde mig igår och bad mig komma hem"
"Aha.", haha lite komik i sorgen.

Jag tänker på min farmor, och hoppas hon har det bra med tanke på omständigheterna.
Vila i frid Martti. Du finns med oss i tankarna - föralltid.