Snälla, förstör inte det här ...
Om jag ändå fått frågan och specifikt svarat nej så kan du inte gå över mina gränser och dra tillbaka svaret, det fungerar inte. Det här skulle vara mitt beslut, eller hur?

Och nej, jag är inte redo än - för jag vill inte ha henne i mitt liv.
Idag är min artonårsdag.

Blä, ush och fy vad jag hatar mina rutinmässigt tilltagna åtgärder.
Jag tänker inte gå in på ett tredje år med dem, för jag vet att det kommer fallera mig, om inte mentalt så fysiskt. Oavsett så är båda är lika illa - båda är lika patetiskt ovärda.

Born from violence that was ment to burn,
not just for to cry without tears,
but for to contemplate one's mistake at the road to nowhere

They say that you can't fail unless you've given up.

Det är klart att Pappa tycker om att skrika. Känns bara så ovant nu för tiden. Det är lite som att det bevisar att han är på väg "uppåt" igen. Kan dock inte avgöra ifall det är positivt eller negativt i alla anseenden.

Jag märker själv att jag har förändrats. Jag är mer sansad till sinnet på något vis, men också mer bemödande för en röst. Om det ändå vore hela bilden.

För visst, till synes har allt infunnit sin plats.
Jag har fallit på plats, gårdagen har fallit på plats - Beteendet har fallit till ända.
- Men sorgligt nog är det bara påklädda sanningar. Skönmålade för omgivningens förnöjelse. Jag tänker inte ljuga nu, för det har kommit till att bli vad jag är absolut skickligast på, det har kommit till att bli så enkelt att jag gör det med en nonchalant handviftning.
Jag lever med precis samma plågoandar som förr, fast nu med en ännu bättre fasad av lögner. Gentemot publik är jag stark, envis, klyftig och allt vad jag är, men i ensamhetens sällskap är jag inte mer än ett litet vrak. Ett vrak utav blinda omfamningar. Ett vrak utan någon som helst tillit till något.

Ett långsamt sjävförgörande vrak.

Min far är en grymt kompicerad man. Samtidigt är han en jävligt enkel gubbe. Diffust? - JA.

Han har svårt att prata om saker samtidigt som han har lätt för att ryta om minsta småting. Det är så lätt hänt när man gömmer annat inom sig, det är klart. Men för Guds skull, kan man inte tygla det så pass så att det slipper gå ut över andra?
På senare tid har jag dessutom börjat tvivla på om han verkligen känner mig. Han har aldrig riktigt haft tid liksom. Eller så är det helt enkelt så att han känner mig så bra han är benägen till. Han måste lära sig uttrycka sig mer, så de där olämpliga orden och fraserna inte blir yttrade så lätt och ofta som de gör. Frågan är bara hur, och om det är möjligt ...

Nu står jag här, och försöker omfamna varenda möjlig utväg som hjälpmedel. Jag är så fasligt besluten, för jag har mer att vinna än att förlora. Jag ska ställa det här komplexa beteendet til ända, demonerna inom mig har härjat färdigt - nu är det min tur.
Jag ska kliva fram ur mörkret och påbörja spelet med att placera båda fötterna stadigt på ruta ett.

Det är nu eller aldrig.