Jag märker själv att jag har förändrats. Jag är mer sansad till sinnet på något vis, men också mer bemödande för en röst. Om det ändå vore hela bilden.

För visst, till synes har allt infunnit sin plats.
Jag har fallit på plats, gårdagen har fallit på plats - Beteendet har fallit till ända.
- Men sorgligt nog är det bara påklädda sanningar. Skönmålade för omgivningens förnöjelse. Jag tänker inte ljuga nu, för det har kommit till att bli vad jag är absolut skickligast på, det har kommit till att bli så enkelt att jag gör det med en nonchalant handviftning.
Jag lever med precis samma plågoandar som förr, fast nu med en ännu bättre fasad av lögner. Gentemot publik är jag stark, envis, klyftig och allt vad jag är, men i ensamhetens sällskap är jag inte mer än ett litet vrak. Ett vrak utav blinda omfamningar. Ett vrak utan någon som helst tillit till något.

Ett långsamt sjävförgörande vrak.